Bara tom & kall!

När jag kom ut från Polisstationen så fick jag flytta hem till Emma! Vi åkte förbi min pappa & jag darrade så fort jag bara kände att jag var i närheten av helvetet. Men jag var tvungen att ta allt som var mitt, ingenting skulle få finnas kvar!

När vi gick in i lägenheten såg det ut som att någon släppt en bomb, det låg grejer ÖVERALLT! Alla lådor hade han tömt rakt upp och ner på golvet. Jag gick in på mitt rum & där såg det lika förjävligt ut som i resten av lägenheten, men någon pappa syntes inte till. Vi packade. Jag Emma & Hennes mamma. Sen åkte vi hem till Emma och där fick jag bo. Jag & Emma delade rum & hennes syster med hennes mamma så det blev rätt trångt. Sen så hade jag ju tagit med mig mina 2 små liv. Mina älsklingar. Mina katter. Jag bodde hos Emma i ungefär två månader men tillslut så klarade dem inte det längre. Det var trångt och mina katter kunde inte vara kvar för alla var allergiska. Så en dag kom socialen och hämtade dem.

Jag minns hur jag satt med Pärlan i mitt knä & jag grät tills jag knappt kunde andas, det var som att lämna ifrån mig mitt liv, det som jag har kunnat trösta mig med när jag mått riktigt dåligt, men nu skulle dem ta det ifrån mig. Mitt liv. Allt som var jag. Det som jag hade skaffat för att bygga upp mig själv, för att bygga upp allt! =/ Jag klarade inte mer, dem gick med mina katter, som att ta ett barn ifrån mig. Jag satt kvar & jag grät.

En dag kom min mamma & hämtade mig, hon såg på mig & jag kan inte beskriva hur hon såg ut, men hon blev chockad, hon trodde väl inte att han hade gjort mig så illa. Hon bara kommenterade hur jag såg ut, förklarade sin ilska mot pappa & hon kramade mig länge. Tillslut så åkte vi iväg för att få i oss lite mat vilket jag mer än mest behövde.

Efter ett tag kunde inte heller jag bo hos Emma längre, det var för trångt så socialen kom även och hämtade mig igen & dem körde mig till en fosterfamilj, den familjen var inte riktigt klok. Dem som bodde där fick hålla sig till källaren & ingen annan stans. Så jag gjorde mitt val att flytta till mamma igen, denna gången skulle vi även få familjeterapi eftersom att vi inte funkar tillsammans som en familj. Ses ibland kanske men inte bo tillsammans.

Första gången vi skulle ha terapin satt vi & skrek på varandra mitt framför han som skulle laga oss, men det funkade inte så bra & det slutade med att jag inte heller kunde bo där & jag flyttade runt hos folk jag kände.

Under en liten period bodde jag på så många ställen att det inte skulle förvåna mig om jag har en massa grejer kvar hos dem människorna.

Men jag kunde inte flytta runt så, jag hade missat flera månader av skolan. Jag var trött & sliten. Jag orkade ingenting längre, jag fick helt enkelt gå hos en psykolog & därmed flytta hem till Farmor & Farfar.

Min psykolog var bara jobbig, hon frågade mig om misshandeln varje gång jag var där & varje gång jag gick därifrån mådde jag bara piss. Allt var ett rent helvete men jag skulle ta mig upp jag visste bara inte hur.

Jag fick diagnosen djup depression, jag slutade äta, jag grät hela dagarna, jag kunde inte koncentrera mig i skolan, jag vågade inte ens gå till skolan eftersom att pappa bodde precis vid skolan.. Jag vågade inte göra nånting. Jag satt bara hemma hos Farmor & Farfar. Gammal familj, förstår sig inte på tonåringar, jag var ensam med dem som ändå älskar mig, men som inte kan förstå mig. Jag kunde inte bo där, jag behövde vänner & kärlek & det hittade jag i Oktober....