Tiden går...

Det är så sjukt att få se tillbaka på en del av sitt gamla liv och att försöka förstå att det handlar om en själv. Det är till och med hårt för mig att läsa om ett sånt liv och hålla tillbaka tårarna. Det känns aldrig som att det handlar om mig utan jag kan läsa det om och om igen men ändå se det som om det vore en väldigt bra självbiografi.
För vissa kanske det låter sjukt eller egotrippat men för mig är det inte det då jag inte ser mig själv i det.

Det har snart gått 8 år sedan allt började gå åt rätt håll och snart 7 år sedan jag flyttade hemifrån.
Jag är bara 23 men det känns som att jag är 32 och som om mitt liv bara flyger förbi men just idag är det ganska lugnt och därför känner jag att det är ett bra tillfälle för mig att skriva av mig då jag vet att trots mina framgångar så måste jag ibland tömma.
Det är aldrig så att man glömmer och bara går vidare utan livet är mer blandat än så. Det är aldrig så att man sitter och tänker i detalj på vad man genomgått utan med blandad känsla ibland tänker på vad man har gått miste om men också på vad man har fått. Hade jag aldrig vart med om de dåliga tiderna hade jag kanske aldrig fått uppleva de jag idag värderar mest. Hade jag aldrig träffat dem jag älskar, ja kanske inte ens suttit här och skrivit detta nu.

Jag är så jävla stolt över mig själv, jag är så stolt över alla som har orkat med mig, stolt över pappa som idag är drogfri.
Jag är så tacksam, jag är så glad för alla som får mig att skratta och le var och varannan dag.
Jag är så jävla glad att jag är JAG och att jag inte är någon som inte hade kommit dit där jag är idag!

KÄRLEK!!!