Herregud!

Vet inte riktigt vart mina tankar eller händelser kommer att landa idag.
Läste igenom hela bloggen och jag blev både rörd och rädd.
Jag vill ha kvar bloggen men så många minnen från förr som jag allra helst skulle vilja glömma får mig bara att minnas.

Livet som ett barn till en missbrukare, gamla förhållanden som jag tagit slut på på grund av mitt okontrollerade beteende, vänner som jag förlorat och tankar om livet allmänt som jag har förträngt men ändå vet att jag tycker likadant om idag.

Hur mycket jag än tror att jag kommer att bli en annan människa än den människa jag va förr så tror jag nog inte att det kommer hända.
Jag har avvisat så många människor för att jag är för tjatig, för rädd och för att jag inombords känner mig ensam o utsatt och vad märker jag nu när jag läser bloggen?

Jo att jag är exakt likadan nu som jag va då. Jag tjatar för mycket, jag klarar mig inte ensam, jag är rädd för att bli lämnad ensam utan någon i mitt liv för att det enda jag förr haft vetskap om är att folk kommer men försvinner lika fort igen.

Jag måste lära mig att hantera mina känslor på ett annat sätt, jag måste lära mig att man inte kan försöka kontrollera människorna som finns i ens liv för ju mer kontrollbehov man har ju mer mister man dem man värderar mest. Dem precis som jag orkar inte allting!