Min första tanke när jag kom till min lägenhet som bara ligger på 24 kvadrat tänkte jag gud vad kul här ska jag bli, en vecka senare så var det inte lika roligt längre. Jag kände mig ensam & utsatt.
Eftersom att min pappa fortfarande var beroende av sitt missbruk fick jag ibland besök av personer som kunde komma klockan 3 på morgonen och fråga efter min pappa på grund av allt han ställde till med.
Ensam eller inte så kunde jag inte stanna i min lägenhet mest då på grund av att jag inte är van vid att vara själv så jag sov med tvn på eller så sov jag inte alls.
Det slutade med att där jag slutade där förtsatte jag att vistas senare ändå. Alltså hemma hos min pappa.
Jovisst hade han varit ett hot mot mig & inte endast mig men jag var som de allra flesta kvinnor som inte kan lämna sina män just för att dem älskar dem & min pappa betydde världen då jag inte hade någon riktig mamma att vända mig till.
Dagarna och månaderna gick, jag kämpade för att hinna ikapp i skolan men jag lyckades aldrig bli så bra och duktig som alla andra elever är. Jag halkar ännu efter & arbetena läggs på högar framför mina fötter allt för att bryta ned mig.
Snart fanns det inte mer tålamod till att hålla uppe någonting längre
