Trasig!

Jag vaknade upp dagen efter, soffan var hård & jag minns inte vart jag var nånstans. Gick ut i köket, där stod Jenny vid fläkten & rökte. Jag sa hej & godmorgon sen gick jag in på toaletten & kollade på mig själv i spegeln. Jag såg förjävlig ut! Blod i håret som hade trasslat in sig, blått öga, min näsa var blå & helt sné & min kind var lika blå som en vinterhimmel på kvällen. Det passade ju bra när det kändes som att stjärnor snurrade runt mitt huvud & hela kroppen va öm.

Jag försökte få i mig något att äta men mina läppar gjorde alldeles för ont, så Jenny gjorde en kopp te till mig. jag minns hur det sved när jag fick det varma teet mot mina läppar, men jag var tvungen att få i mig något. Min tunga var bränd & mina läppar sved smärtan vad outhärdlig men jag var tvungen.

Efter frukosten tog jag på mig mina blodiga kläder & vi åkte in till stan. I stan blev jag upphämtad av pappas förra tjej & hennes dotter, min då bästa vän satt med mig i baksätet & kollade på mig & snackade en massa om pappa & om hur han kunde göra så. Jag bara höll med, jag var för osäker på vad hon pratade om. Vi började iallafall med att åka till sjukhuset & ta kort på mina blåmärken som fanns över hela min kropp. Efter det åkte vi till polisstationen där vi anmälde min far för misshandel. Polisen tog kort på mig dem med, skrev en anmälan & sen fick jag gå.

Förstörd, inom & utåt.

Jag vaknade till av att jag hörde pappa vid ytterdörren, han hade släppt in Emma som hade stått utanför fönstret & kollat när pappa hade utdelat alla slagen.

Jag reste mig upp med all den kraft jag hade kvar i min kropp. Jag kände hur mina ben var tunga men jag höll mig uppe med hjälp av kanten på diskbrädan. Mina steg var vingliga & otillräckliga när jag gick längs väggarna i korridoren mellan köket & det rum som vi äter i. Blodet rann som en flod ner för mitt ansikte, jag försökte hålla in det blodet som samlats i min mun. Men det rann ut mellan gliporna på mina spruckna läppar.

Efter ett tag hade jag tagit mig till toaletten, lutade mig mot handfatet med bara några sekunder från att tappa balansen hade jag spottat ut allt blod, hela handfatet var rödfärgat.

Kranen, jag var tvungen att sätta på kranen. Emma skulle inte få se mig såhär, aldrig.

Kranen drogs upp av mina klena & smala fingrar, jag lutade mig fram & försökte fånga vatten i min mun men mina läppar var helt förstörda & det sved & smärtade. jag fick inte upp en droppe, jag hörde bara vattnet stilla rinna, jag var allför yr för att kunna tänka på vart jag var eller vad som hade hänt. Jag var så nära på att bara råka somna där, men jag var tvungen att ta mig därifrån snabbt.

Jag tryckte av kranen det gjorde ont att försöka vara stark för jag var inte den lilla starka Malin längre. Jag var liten & klen. Liten, klen & förstörd.

Men jag gick, försökte gå omvägar för att inte stöta på pappa. Väl inne på mitt rum tog kraften slut & jag satte mig på min säng. Blodet rann nerför mina kinder tillsammans med mina mjuka tårar som sedan föll ner på golvet, droppe efter droppe.

Emma kom in i rummet, jag minns inte vad hon sa eller vad hon gav mig för blick, bara att hon packade exakt alla mina saker medans pappa kom in i rummet och satte sig jämte mig.
Inte en chans att jag kunde resa mig upp, jag satt där som en staty, inga ord, ingen rädsla fanns kvar, jag kände bara att jag ville få slut på detta nu, typ döda mig eller slå ihjäl mig så att jag kommer till något vettigt ställe där jag kan leva i frid.

Han tog sina armar & la dem om mina axlar, kramade mig & sa att han älskade mig. Jag kunde inte säga ett ord, det enda som kom ut var ett skrik, så högt att han gick ut därifrån lika förbannad som han var när han slagit mig.

Emma hjälpte mig ut med alla väskorna som vi packat för att få bort exakt allt som tillhörde mig. Vi gick mot stan, väl utanför McDonalds träffade vi många vänner. Jag försökte stå & hålla för min mun så mycket som möjligt, men det hjälpte inte om man räknade med att ögat, näsan & mina kinder var helt förstörda dem också.

Folk kollade på mig med djupa blickar som kollade mig rakt in i själen. Det gjorde ont att känna deras tröst, det var inte blickar som ville döda, det var blickar som ville hela, men det helade bara då blicken var vänd mot mig. Sen var jag lika sårad som innan.

Vi kom fram till The Bulls. Pappas tjejkompis jobbade där, jag gick in för att prata med henne & jag kan inte räkna till hur mångas händer jag hade på mina axlar & dem tryckte ner mig. Jag ville inte ha någons tröst. Jag ville bara prata med Filippa. Ida & Dennis tog hand om mig, dom satte mig på en stol & där fick jag vänta på Filippa, efter en stund kom hon ut & hon blev helt skärrad. Hon kramade, grät & pratade med mig. Jag sa att jag ville gå för nu hade jag gjort vad jag skulle, jag hade varnat Filippa för Pappa. Nu var mitt uppdrag slutfört. Jag & Emma gick mot Norre Port där jag skulle bli upphämtad av Jenny. Vi åkte ut till Holm & där fick jag sova över Natten.

Jag sov inte mer än vad jag grät, jag hade ont, nu kom all smärta efter slagen.

Detta var ett tag efter misshandlen.

Lite äldre, Lite större.

Varje ungdom försöker finna en röst inom sig. Antingen växer den & blir starkare, eller så blir den svagare & försvinner.

Som sagt från jag va 10 år tills jag var 15 år bodde jag i min trygghet hemma hos mamma, det va skönt att få ha en plats där man kan ha båda fötterna på jorden, där man kan andas in, andas ut.

Att alltid fått känna trygghet, att kunna få nästan vad man vill som en liten bortskämd snorunge va som en självklarhet för mig när jag valde att flytta ifrån tryggheten hem till min Pappa.
Att gå från väldigt lätt till väldigt svårt, det var en tuff period för mig.

Det hela började med att vi flyttade ut till landet när jag var 12-13 år, en ungdom ska ju bo mitt inne i stan intesant, om det inte är så får den frispel hit & dit & kanske till och med någon av er känner igen er i det där. Att känna sig inlåst, att inte kunna komma nånstans utan föräldrarnas ork eller tillåtelse. Där satt mitt val som 15 år gammal. Valet att flytta hem till min pappa som bodde i en 3a mitt i Halmstad. Ingen tystnad, Inga träd i täta klungor & ingen jobbig Å som susar förbi nedanför det trygga huset ute på landsbygden.

Här ute fanns det så mycket mer än så. Inga jävla bonnebussar, eller några jobbiga gubbar i gummistövlar. Det var hett & smashigt, fest & shopping.
TRODDE JAG!

Det hela började med att pappa som gick på vård för sitt missbruk satt på ett hem för att komma ifrån sina dåliga vanor. Droger & Alkohol. Jag kände inte min pappa väl som barn, min uppväxt var med min mamma och min pappa var bara som den där sista pusselbiten. Han satt där han satt helt enkelt.

Han träffade en kvinna genom stället han bodde på och dem blev ett par. Att hennes dotter var en vän till mig var underbart, det kunde inte bli bättre.
Självklart skulle jag flytta & det var fort som fan.

& det var rättare sagt än gjort. jag flyttade ifrån tryggheten till något som tillslut skulle visa sig vara ett rent helvete.

Pappa & hon bodde ihop i 1 år sen tog det slut. Jag & pappa flyttade ut till den lägenhet som va en 3a mitt i centrum. Det började lugnt & det var underbart.

Detta var den 5 november år 2006. Vi flyttade in & det var far & dotter, jag tror aldrig att jag nånsin hade lärt känna min pappa om han inte kommit ur sitt beroende.

Vi levde underbart, men jag kunde aldrig få det jag en gång haft, hos "mamma" hade jag allt. Jag hade trygghet, jag va bortskämd & jag fick nästan vad jag ville, men det var just LANDET som gjorde mig otålig, jag klarade inte av det. Hos pappa blev ekonomin allt sämre, jag fick 1050 som var mitt studiebidrag & det hade jag för mitt eget bruk.

Det blev till Bensin då man hade en såkallad scooter & sen till kläder. Efter ett tag hade man den där friheten som man ville ha i den åldern, man ville kunna festa med sina kompisar utan att behöva ta 1 bussen hem & man ville kunna gå på stan när som helst. Jag söp rejält ett tag & där var nästan en undergång för mig.

Började med spriten som sedan gick över till ätstörningar med den såkallade sjukdomen Aneroxi, en sjukdom då man slutar äta helt & bara tycker att man är fet & äcklig, för det tyckte jag mer än allt att jag va.

Pappa brydde sig inte så som mamma gjorde, han började komma ur balans & hans ekonomi föll. Han var tvungen att ta de pengar som va mina för att vi skulle kunna överleva, han hade inget jobb & det började bli hårt för han när doktorn inte ville ge han hans pengar för hans ögonfel, sen slutade socialen också och det är där allt helvete kommer ifatt med rask takt.

Jag träffade min räddning & jag hade räddning runt omkring mig hela tiden fast att jag blundade för det. I skolan försökte mina vänner att trycka i mig mat & min sjukdom var inte längre Aneroxi, den gick över till bullemi, då man spyr upp allt man äter efter att man hetsätit för att man måste äta men man vill fortfarande som med Aneroxin vara SMAL, man tycker helt enkelt att man är riktigt jävla fet.

Nu har vi kommit fram till den 13 April år 2007, jag har tänkt & jag har skapat problem runt omkring mig, jag hade blivit en 16-årig flicka, mager som en sticka endast skinn & ben, men jag fick en räddare i nöden en som räddade mig som slet ut mig från helvetet till verkligheten där jag borde ha vart från första början & hans namn kan jag nämna.

Adam <3

Adam Johansson, killen som gav mig mitt liv tillbaka, killen som drog upp mig, som gav mig kärlek & som gav mig kött på benen. Älskade människa som räddade mig, det var du.

Branäs skulle komma med min klass, klass 9M som var den nog sämsta klass som fanns, bråk, mobbing & 2 dumma blondiner som strösade omkring i högklackat, den ena var jag, smal & tråkig, den andra Melinda den som hade formerna varje tjej vill ha. Vi va som B1 & B2 & så blev vi kallade.

Under själva skidresan började jag prata med Adam Johansson, han som var den som räddade mig, tillsammans med mina kära vänner Josefine & Ninni. Den här tuffa perioden för mig då jag smög ut för att bara få i mig lite dricka, för att få känna ruset som en jävla fjortis skulle göra fick mig att framstå som en dum blondin som inte fattade att vi människor är tvugna att äta mat för att överleva. "Förhelvete dumma hora tänkte nog många om en sån som mig." Jag va ju den som hade självförtroende utåt, men som var så jävla osäker på mig själv inåt, jag hade ingenting, ingen trygghet hemma i halmstad bara ett fattigt hem att komma till.

När jag kom hem till halmstad träffade jag Adam, han bodde nästan precis vid min mamma mitt ute i ingenstans, vid en liten sjö & så fanns det väl en och annan busshållsplats här & där, lite hästar i hagarna & skog, åkrar & ännu mera skog. Men det var trevligt att komma ut till en person som kunde få mig att känna mig trygg & som kunde ge mig en anledning till att le, vara glad & fungera normalt igen. Jag minns första gången jag sov där & han kunde få mig att le på morgonen att höra han säga att han har vart vaken hela natten & bara kollat på mig när jag legat & sovit gav mig en sån klump i magen som jag inte hade känt så långt tillbaka jag kunde minnas.

I början blev det undanflykter, Adams mamma frågade mig många gånger om jag ville ha mat, men det var tabu, aldrig att jag skulle få äta mig fet. ALDRIG.
Utan jag åkte hem lika smal som jag va när jag kom, skinn & ben, men jag hade någon vid min sida, någon som visade mig att jag var något. Att jag inte endast bara var en i mängden.

Kärlek vad var det? kan man känna det i en värld som är så sjuk som denna? Hum funderade länge på det, om det verkligen kan vara så, och det är väl endast idag jag har tagit reda på detta. Kärlek finns men i liten mängd. Tjejen som fanns i mig då, den osäkra & skadade tjejen finns fortfarande kvar & hon är lika sårad idag som hon var då, men bara den lilla kärlek som den killen skänkte mig har jag fortfarande tagit vara på, för jag vet att han älskade mig & jag vet att han gjorde allt för mitt bästa.

På senare år har jag fått veta att min mamma pratade med Adams mamma om mina ätstörningar om att hon skulle få mig att äta & hon fick mig till det.

Flickan som vägde runt 30 kg gick upp raskt till närmare 40 & det var då jag fick det kött på benen som Adam gav mig, för det var som jag sa innan Adam som drog upp henne från mörkret.

Jag hade blivit starkare & jag visste om det själv. MAGI!

Under sommaren då jag och Adam var tillsammans hade jag växt i mig själv, jag spenderade många av mina dagar & kvällar hemma hos honom, med hans familj & ibland även med våra vänner & hemma hos min mamma igen som jag nästan aldrig träffade. Min pappa bodde jag fortfarande hos men han tynade bort.

Sommaren 2007 började han dricka igen, men jag hade Adam som jag kunde komma till när jag ville han var som en sista utväg för mig och så var det hela sommaren. Jag kunde känna mig trygg & älskad tills den 15 Augusti 2007.

Den 15 Augusti år 2007 då det tog slut & det var då skolan började.

Jag hade trots allt klarat alla mina betyg från 9an & hade även fått några VG:n, detta skulle bli min första dag i Gymnasiet, jag hade sökt in till Handel & Administration på Sannarp, men jag hade inte längre Adam kvar vid min sida. Under hela den dagen, första dagen i skolan, en ny skola, en ny klass. Där jag inte kände någon, där jag inte ville sitta, jag ville bara hem. Hem till Adam.

Men Adam fanns inte vid min sida längre, jag minns alla de fel jag gjorde när det tog slut, jag släppte inte taget. Jag fortsatte att tjata, skriva sms, åka hem till honom, klänga på honom, gråta som ett litet barn. Min trygghet försvann & jag kanske hade kunnat få den tillbaka, men jag hade gjort fel, för mycket fel för att ens få en chans till.

I 3 dagar klarade jag av att gå på skolan som hette Sannarpsgymnasiet, men slutade där & började på Walterska som det hette då. I en helt ny klass igen men med min kära "syster" som var pappas föredettas dotter, Jennifer. Jennifer gick i samma klass som jag ett tag men slutade sen & där var jag lämnad kvar, men jag hade ju vänner men aldrig sånna som kunde förstå mig som dem i gamla trogna i 9M gjorde. Jag drogs ner & denna gången ännu hårdare än vad jag nånsin gjort förut. Jag blev INGENTING!


De jag umgicks med i skolan vad Paulina, hon kunde få mig att bli lite galen sådär ibland & jag kunde trots allt runt omkring mig ta det lugnt.


Sen Hanna som hade typ samma effekt på mig, men Hanna var mer som jag, vi visste vad vi hade & vad vi ville ha, vi var ensamma men starka tillsammans.


Hemma hade pappa börjat dricka det började med en Öl som självklart gör så att han faller tillbaka, blev sen 2, 3, 4 och sen var det försent. Pang & han är Alkoholist, aktiv Alkoholist & det finns inga gränser nu, jag fick gömma mig som bakom en sten, eller rättare sagt bygga upp en fasad. Tro på att detta inte hände, detta var inte vad min verklighet skulle bli.

Jag var allt oftare hemma ensam medans pappa var ute på äventyr, kylskåpet stod tomt, ingen ström & en massa obetalda räkningar som låg & tryckte. Alla pengar gick nu till Sprit & så småningom också till knark. Jag var själv, frusen, saknade kärlek och det fanns ingen som helst familj längre nu var det bara jag och åter jag. I mig själv var jag fastkedjad i tron på att allt skulle bli bättre & på att jag skulle komma vidare på något vis, men jag visste bara inte hur.

Jag försökte komma ut, skolan var det enda som kunde få mig att sätta fokus på mig själv, få mig att gå vidare.

Den 14 September år 2007, en helt vanlig kväll som alla andra, fest med vänner. Den skulle bli underbar men slutade med blod, svett & tårar. Slutet på mitt liv som dotter till en riktig far.

Emma<3>Kvällen den 14e september spenderades med min kära vän Emma, Emma som jag känt sen jag var kanske 13 år gammal, vi brukade hänga på ett litet område som kallades Nyhem. Jag, Emma, Tova & Malin.

Vi kommer åter tillbaka till det som skulle kallas mitt hem, ett hem för en undom. Ingen trygghet och absolut inte ikväll.

Pappa låg i sängen, huvudet ner mot madrassen, armen mot pannan & dreglade. Jag försökte få liv i honom, men det gick inte. Rökfyllt överallt & det luktade, bränt. Gick ut i köket som ligger efter en smal korridor, plattorna var fortfarande på, sladden till kaffekokaren låg & smällte mot den ena plattan, den var nästan helt genombränd.

Med ett tjut skrek jag på pappa att plattorna fortfarande va på & att han skulle stänga av dom, han sa bara att dom var på för att det som bränts fast skulle kunna gå bort lättare. Han vinglade & var tvungen att hålla i sig, han höll handen på skåpets handtag som var precis ovanför mitt huvud, ord kom fortfarande inte normalt ut ur hans mun. Jag frågade vad han hade gjort men han var alldeles för drogad & full för att minnas, det enda rätta av honom att säga var att det var mitt & Emmas fel. För han gör alltid rätt & jag hans "älskling" gör alltid fel. Men jag tänkte inte ta mer skit, jag kanske kunde passa på att bete mig så mot honom som han betett sig mot mig. Jag skrek jag tog ut alla mina agg mot honom som jag hade velat göra så länge. Men det borde jag inte ha gjort.

Emma gick ut ur lägenheten, att hon kan känna igen sig själv i detta ville hon inte göra så hon gick ut, ut för att slippa se det som hända skulle.

Pappa fick frispel, bara på några sekunder hade han fått tag i mig, jag var inte fri, jag var fången i mitt eget hem av min egen pappa & jag kunde inte ta mig någonstans. Jag var i hans grepp & jag skulle förbli det, jag skulle bli uppfostrad. Han hade vart för snäll, jag hade vart dum, jag var stygg & jag skulle tyglas.

Jag kände ett hårt grepp om min nacke, en smärta så genomskärande att jag inte kunde hålla mina tårar tillbaka, jag kände dom rinna ner för mina kinder. Han dunkade mitt huvud hårt mot bordet, en gång, två gånger och sen en tredje sista gång. Jag kände att detta skulle bli långvarigt och att jag inte hade en chans, redan efter första smällen kände jag hur min nacke nästan skulle brytas av, efter andra kände jag ingenting min kropp var helt avdomnad men jag var vid medvetande. Inte ett ljud kom ut ur min mun. Jag försökte skrika, jag hörde inte mig själv men jag vet att jag lät & att jag grät högljutt. Jag var som i min egen lilla värld. Fast jag såg allt han gjorde mot mig så kände jag ingenting, blodet pumpade i mig som om jag var påväg att sprängas i bitar, jag var rädd så fruktansvärt rädd.

Efter tredje smällen i bordet var han starkast av alla, en sån kraft han hade, starkare än hatet, han tog tag i mina överarmar & kastade mig mot väggen, jag hade inte en chans, inte en chans att känna något, inte en chans att stå. Flög in i väggen med en duns & min kropp gled ner på golvet, jag låg där som en docka. Försvarslös & skärrad. Med tanken inom mig. Är det min pappa som gör det här, eller är det pillerna, det han sniffat, tagit som spruta eller vad han nu hade gjort som gjorde det? Jag kände hur mina tårar rann ner för mina kinder. Dem var varma & mjuka, det enda som gav mig tröst, mina tårar som rann omsorgsfullt ner för mina små rödblossade kinder.

Detta var inte slutet han var förbannad, så jävla förbannad. Han satte sig på min mage, jag kunde inte andas. Det enda jag såg i mörkret var en skugga av någon som skulle vara min far, den som jag ska kalla min pappa, som ska ta hand om mig. Men nu var det dags, dags att uppfostras!

Jag kände en smäll mot min vänstra kind, hans grova handflata, en fet smäll som kunde få mig att flyga flera meter. Men jag låg redan ner. Hans handflata formade sig som ett stort blåmärke över min vänstra kind, där fanns ingen kind längre bara ett blå&gult avtryck. En smäll till över näsan. han missade nästan, men han höll ändå sin hand hårt över min strupe. Kipar efter luft, kan inte andas & detta var slutet. Jag visste det, jag skulle dö.

Han var inte längre barmhärtig, handflatan var inte längre en handflata. Han knöt sina händer hårt. Ett knytnävslag över mitt högra öga fick mig att se ut som ringaren i notredame. Vad som en gång var ett sött ansikte på en liten flicka, blev avbilden på ett monster. Jag kände mig hemsk, jag kände mig otillräcklig, jag förtjänade detta, jag hade ju vart stygg.

Andra knytnävslaget träffade mig på läpparna, dom sprack sönder helt, blodet sprutade som en fontän, men jag kände ingenting, jag bara såg. Jag försökte få logg mina armar men han satt på dom med sina ben som ett stengrepp, men jag lyckades tillslut få loss ena min arm & jag rev han hårt över hans kala huvud. 3 små rivsår fick honom inte att sluta utan bara att bli ännu mer aggresiv. Nu var det slutet för mig.

En sista knytnäve över min näsa, allt blev svart.



Forts följer

My mind is gone

Anledning till att skriva blogg? Det finns nog många sådana, tragiska, upplevelserika, underbara, jobbiga, sårande, energiska & betydelsefulla händelser i ens liv.

Jag föddes & hade både en mamma & en pappa.
När jag va 3 år va det bara jag & min pappa kvar. Efter ett tag träffade min pappa en ny tjej som jag i dagsläget kallar min mamma! Hon var den som jag växte upp med.

Hon & min far träffades som sagt när jag va 3 år, hon lärde mig allt från att gå till att kunna prata, läsa, skriva, & fungera som vilken människa som helst.

Jag värderar henne så ofantligt mycket på denna jord & det finns inte många som henne, det finns inte många som kan ta till sig ett barn som hon gjorde med mig & sen kalla det barnet för hennes dotter & ge henne allt hon har.
Hon har verkligen gett mig en anledning till att finnas till, ett syfte att kämpa vidare.

Mina föräldrar (fostermamma & pappa) skildes när jag va 10 år, pappa började med missbruket igen & hon tog med mig, gav mig ett hem där jag kunde leva i trygghet. Där jag fick känna värme & kärlek från någon som inte har något som helst blodband till mig.

Att jag än idag fascineras av vad hon har gjort för mig visar ju nog bara hur tacksam jag är över att jag inte behövde växa upp med en alkoholist till far.

Att jag ändå fått en relativt trygg uppväxt till skillnad från många andra barn.

jag kommer att skriva mer om min uppväxt, det jag ville säga nu va egentligen bara att.

Jag älskar dig Mamma<3