Jag reste mig upp med all den kraft jag hade kvar i min kropp. Jag kände hur mina ben var tunga men jag höll mig uppe med hjälp av kanten på diskbrädan. Mina steg var vingliga & otillräckliga när jag gick längs väggarna i korridoren mellan köket & det rum som vi äter i. Blodet rann som en flod ner för mitt ansikte, jag försökte hålla in det blodet som samlats i min mun. Men det rann ut mellan gliporna på mina spruckna läppar.
Efter ett tag hade jag tagit mig till toaletten, lutade mig mot handfatet med bara några sekunder från att tappa balansen hade jag spottat ut allt blod, hela handfatet var rödfärgat.
Kranen, jag var tvungen att sätta på kranen. Emma skulle inte få se mig såhär, aldrig.
Kranen drogs upp av mina klena & smala fingrar, jag lutade mig fram & försökte fånga vatten i min mun men mina läppar var helt förstörda & det sved & smärtade. jag fick inte upp en droppe, jag hörde bara vattnet stilla rinna, jag var allför yr för att kunna tänka på vart jag var eller vad som hade hänt. Jag var så nära på att bara råka somna där, men jag var tvungen att ta mig därifrån snabbt.
Jag tryckte av kranen det gjorde ont att försöka vara stark för jag var inte den lilla starka Malin längre. Jag var liten & klen. Liten, klen & förstörd.
Men jag gick, försökte gå omvägar för att inte stöta på pappa. Väl inne på mitt rum tog kraften slut & jag satte mig på min säng. Blodet rann nerför mina kinder tillsammans med mina mjuka tårar som sedan föll ner på golvet, droppe efter droppe.
Emma kom in i rummet, jag minns inte vad hon sa eller vad hon gav mig för blick, bara att hon packade exakt alla mina saker medans pappa kom in i rummet och satte sig jämte mig.
Inte en chans att jag kunde resa mig upp, jag satt där som en staty, inga ord, ingen rädsla fanns kvar, jag kände bara att jag ville få slut på detta nu, typ döda mig eller slå ihjäl mig så att jag kommer till något vettigt ställe där jag kan leva i frid.
Han tog sina armar & la dem om mina axlar, kramade mig & sa att han älskade mig. Jag kunde inte säga ett ord, det enda som kom ut var ett skrik, så högt att han gick ut därifrån lika förbannad som han var när han slagit mig.
Emma hjälpte mig ut med alla väskorna som vi packat för att få bort exakt allt som tillhörde mig. Vi gick mot stan, väl utanför McDonalds träffade vi många vänner. Jag försökte stå & hålla för min mun så mycket som möjligt, men det hjälpte inte om man räknade med att ögat, näsan & mina kinder var helt förstörda dem också.
Folk kollade på mig med djupa blickar som kollade mig rakt in i själen. Det gjorde ont att känna deras tröst, det var inte blickar som ville döda, det var blickar som ville hela, men det helade bara då blicken var vänd mot mig. Sen var jag lika sårad som innan.
Vi kom fram till The Bulls. Pappas tjejkompis jobbade där, jag gick in för att prata med henne & jag kan inte räkna till hur mångas händer jag hade på mina axlar & dem tryckte ner mig. Jag ville inte ha någons tröst. Jag ville bara prata med Filippa. Ida & Dennis tog hand om mig, dom satte mig på en stol & där fick jag vänta på Filippa, efter en stund kom hon ut & hon blev helt skärrad. Hon kramade, grät & pratade med mig. Jag sa att jag ville gå för nu hade jag gjort vad jag skulle, jag hade varnat Filippa för Pappa. Nu var mitt uppdrag slutfört. Jag & Emma gick mot Norre Port där jag skulle bli upphämtad av Jenny. Vi åkte ut till Holm & där fick jag sova över Natten.
Jag sov inte mer än vad jag grät, jag hade ont, nu kom all smärta efter slagen.
Detta var ett tag efter misshandlen. 
1 kommentar:
malin, ååh du anar inte vilken dålig vän jag känner mig som :( visste knappt om hälften av detta som jag just läst. ush, önskar att jag funnits där för dig mer. men bara så du vet så komnmer jag alltig att finnas vid din sida, du kan alltid komma till mig om det är något. vi har känt varann såpass länge att inget kommer emellan oss. Jag älskar dig gumman, bara så du vet! / din josefine.a
Skicka en kommentar