Det är 4 år sedan jag skrev mitt senaste inlägg här!

2012 träffade jag Christopher! En person som lärt mig så mycket, följt mig genom så mycket! Utan honom kan jag nog undra hur allt skulle gå men så jäkla envis som jag ändå varit genom åren så tvivlade jag nog aldrig på att jag kunde!

2013 började jag jobba på Lagerhaus i Halmstad! Det har alltid varit en dröm för mig att få arbeta med inredning & generellt i butik! Där jobbar jag än idag o h livet rullarna som det ska, i rätt riktning dvs!

I oktober 2015 föddes Hugo! Min finaste lilla skatt som stått modell för Lindex vilket jag är väldigt stolt över!

Och Elis kom strax därefter 2017!

Jag kommer inte att skriva mer i denna blogg!
Jag har funnit ro i mina känslor, i det jag en gång fick genomlida men som jag senare tog mig upp ur!
Jag har en fantastiskt fin familj, min pappa har varit nykter i över 10 år och det finns inte en tendens till det jag fått leva med under många år! Min biologiska mamma finns ej med i bilden o det har sedan min ankomst till världen varit hennes aktiva val som jag inte har något emot! Angelica som tog  mig till sig som 1-åring kommer alltid att vara min mor, barnens mormor!

Tack till alla er som en gång läst detta & stöttat och uppmuntrat!
Jag finns på Instagram som Hugoelis för de som ännu vill följa min resa!

Massa kärlek 💚

Tiden går...

Det är så sjukt att få se tillbaka på en del av sitt gamla liv och att försöka förstå att det handlar om en själv. Det är till och med hårt för mig att läsa om ett sånt liv och hålla tillbaka tårarna. Det känns aldrig som att det handlar om mig utan jag kan läsa det om och om igen men ändå se det som om det vore en väldigt bra självbiografi.
För vissa kanske det låter sjukt eller egotrippat men för mig är det inte det då jag inte ser mig själv i det.

Det har snart gått 8 år sedan allt började gå åt rätt håll och snart 7 år sedan jag flyttade hemifrån.
Jag är bara 23 men det känns som att jag är 32 och som om mitt liv bara flyger förbi men just idag är det ganska lugnt och därför känner jag att det är ett bra tillfälle för mig att skriva av mig då jag vet att trots mina framgångar så måste jag ibland tömma.
Det är aldrig så att man glömmer och bara går vidare utan livet är mer blandat än så. Det är aldrig så att man sitter och tänker i detalj på vad man genomgått utan med blandad känsla ibland tänker på vad man har gått miste om men också på vad man har fått. Hade jag aldrig vart med om de dåliga tiderna hade jag kanske aldrig fått uppleva de jag idag värderar mest. Hade jag aldrig träffat dem jag älskar, ja kanske inte ens suttit här och skrivit detta nu.

Jag är så jävla stolt över mig själv, jag är så stolt över alla som har orkat med mig, stolt över pappa som idag är drogfri.
Jag är så tacksam, jag är så glad för alla som får mig att skratta och le var och varannan dag.
Jag är så jävla glad att jag är JAG och att jag inte är någon som inte hade kommit dit där jag är idag!

KÄRLEK!!!

Herregud!

Vet inte riktigt vart mina tankar eller händelser kommer att landa idag.
Läste igenom hela bloggen och jag blev både rörd och rädd.
Jag vill ha kvar bloggen men så många minnen från förr som jag allra helst skulle vilja glömma får mig bara att minnas.

Livet som ett barn till en missbrukare, gamla förhållanden som jag tagit slut på på grund av mitt okontrollerade beteende, vänner som jag förlorat och tankar om livet allmänt som jag har förträngt men ändå vet att jag tycker likadant om idag.

Hur mycket jag än tror att jag kommer att bli en annan människa än den människa jag va förr så tror jag nog inte att det kommer hända.
Jag har avvisat så många människor för att jag är för tjatig, för rädd och för att jag inombords känner mig ensam o utsatt och vad märker jag nu när jag läser bloggen?

Jo att jag är exakt likadan nu som jag va då. Jag tjatar för mycket, jag klarar mig inte ensam, jag är rädd för att bli lämnad ensam utan någon i mitt liv för att det enda jag förr haft vetskap om är att folk kommer men försvinner lika fort igen.

Jag måste lära mig att hantera mina känslor på ett annat sätt, jag måste lära mig att man inte kan försöka kontrollera människorna som finns i ens liv för ju mer kontrollbehov man har ju mer mister man dem man värderar mest. Dem precis som jag orkar inte allting!

Vad är frihet?

Frihet hade vi som tema att skriva om till Filosofin. Jag tyckte själv att det jag skrev blev ganska bra och det handlar ju om min syn på frihet, på ett fritt liv och inte ett liv som inlåst. Jag tänkte dela med mig av vad min känsla till frihet är!

Vad är frihet egentligen och vad är skillnaden på frihet i mina ögon och i andras ögon?
Ja den frågan kan man ju ställa sig om och om igen.

Jag anser att varje människa uppfattar sig fri på sitt egna vis, då vi faktiskt är olika individer med olika åsikter!

Vissa människor lever sitt liv liknande lite av en upptäcksfärd. Man vet aldrig vad som väntar, medans andra människor lever på sin tro. Tron på att någonting som kanske inte ens existerar styr över hur fri den personen är.

Eller så kanske det finns en del som är som jag, det är människor som känner sin frihet efter lagen. Det som inte finns i lagen är det som gör oss fria. Det finns liksom olika människor också olika syn på hur fritt livet ska levas eller på hur livet ska vara i sig.

Droger tex, är det lagligt att fritt bruka dem? Är det lagligt att palla äpplen från grannens trädgård? Eller är det lagligt att skolka?

Livet är faktiskt inte så fritt som det kan uppfattas från många olika håll. Frihet är väl inte heller att sitta bakom lås och bom men... frihet är inte heller att leva utanför.

Jag tror att varje individ som jag sa innan, har sin egen syn, jag tror inte att vi är fria även om vi skulle vilja vara det. Utan lagar skulle frihet bli besatthet.

Jag tror att det är lagarna som gör oss fria och inte det lilla fria vi har som gör lagarna. För ju fler lagar vi har ju mer kan vi känna att vi kan andas ut utan att gå runt och vara rädda var och varannan dag. Medans det vi har och får göra fritt får oss att förstå att vi verkligen inte är helt utom kontroll. För den frihet vi har, har vi för att vi ska kunna kontrollera det. Men måste liksom kedjas fast lite för att veta vart man står, man måste ha någon eller något som säger till för att man ska fatta.

Jag tror inte på att gud viskar ord i miljontals olika människors öron varje kväll eller att han som knarkar känner sig fri när han sitter bakom nedrullade persienner och sniffar.

Jag tror att frihet är vad man får så länge man följer lagarna, för jag tror inte att en enda människa som lever där ute som inte följer en lag känner sig fri. Jag tror att det finns nått, men tyvärr tror jag ändå inte på gud, för det som kan få oss att känna oss en gnutta fria, det som kan få oss att inte gå runt med rädsla är lagarna.

Anledningen till att jag tror på någonting annat än Gud eller för att jag tror på någonting alls är för att jag aldrig sett, hört eller känt hans närvaro. Men himlen, stjärnorna och de andra planeterna har jag sett därför tror jag att det finns någonting annat utanför, men som är så långt borta att det inte finns en chans för oss att få se det. Samma sak med helvetet, jag vet vad som finns inuti jorden och inte är det Satan som sitter där utan det är ren magma. Medans andra tror tvärtom, jag beskyller ingen för dess tro eller tanke om Gud nu utan jag ger bara min syn på frihet och tro. Jag har sett himlen och helvetet men aldrig på det vis folk vill tro att det är. Jag har haft ett underbart liv en gång i tiden men jag har också fått leva i ett helvete där min frihet var berövad mig, där jag levde med en person, som levde med sina människor, som aldrig följde en enda lag. Jag har fått se mer än vad jag önskar att jag gjorde, jag har fått känna saker jag aldrig suktat efter. Jag har levt i ett helvete, så varför tror jag på lagarna då? Jo, för om inte lagarna hade funnits hade allt varit kaos, samma kaos jag levde fast i större bredd. Tänk om man hade fått mörda, tänk om man hade fått bruka droger, tänk om man hade fått misshandla eller våldta, tänk om man hade fått stjäla. Hade man fått göra dessa saker hade folk låst in sig, dem hade aldrig gått utanför dörren.

För där kanske det står en snubbe med en kniv eller pistol och bara väntar på att få beröva dig livet för att någon kanske tycker illa om dig. Jag kan inte ändra på min tro, jag kan inte heller ändra det jag skrivit nu, då detta är min tanke om frihet och mitt sätt att tänka på hur allt går runt gällande vår frihet. Mitt sätt att tänka på frihet kan i mångas öron låta fel.

Men frihet är vad du gör det till.

Jag har aldrig levt det liv jag velat, jag har aldrig haft den frihet jag vill ha. Jag har försökt att tro men när jag försökt, när jag försökt att be, prata, eller höra har jag aldrig fått svar. Så jag slutade med det. Anledningen att jag tror på lagen är för att jag levt ett liv där lagen har varit skit. Droger, sprit, misshandel, kronofogden, inga pengar till mat eller kläder var mitt liv. Jag har fått känna på den ultimata smärtan, jag har fått känna mig inlåst på grund av att inte en enda lag i mitt hem blev följd. Jag satt hemma och väntade på pappa i vår lägenhet när jag hade kunnat leva, jag fick försöka att gömma drogerna och spriten för att allt blev ett rent helvete med dem i hemmet, jag blev misshandlad, jag såg på när folk blev misshandlade, jag stal och jag svälte. Men jag kände mig aldrig fri. Inte förens jag fick mitt eget hem, mitt eget liv och min egna tanke. Inte förens då började jag tro på frihet och min enda frihet var att följa lagen för jag visste att varenda dag jag inte skulle följa en lag igen skulle jag känna mig bakom lås och bom.

Du som har frihet och som har växt upp i ett bra hem och haft ett bra liv. Jag tycker att du som är otacksam och som ofta bråkar med den stabila familj du har, du som aldrig har fått kämpa för att klara dig. Du ska vara glad över det du har och dela med dig av den kärlek du har. För du vet aldrig och då menar jag verkligen aldrig vad dina vänner som står dig nära har vart med om.

Jag visade aldrig mitt liv utåt men för er som har ett skitliv visa det. Jag lovar att säga ifrån hjälper. Det hjälpte mig!

Höst...

Så fort hösten blåser förbi känns allt alltid lite sämre än vanligtvis. Jag uppskattar liksom ingenting på samma sätt som jag gör när solen och sommaren är här.

På sommaren kan man springa runt i lätta kläder dygnet runt, det blir liksom varken för kallt eller för varmt utan oftast svalkande. Jag saknar sommaren, jag saknar alla sena kvällar man var ute för att träffa vänner. Kanske bara för att prata och ha det riktigt mysigt, men också för att ha vilda och galna fester... Man vaknade till solen och värmen. Allting blev så mycket mer färgglatt och man var ofta mer glad! Eller iallafall jag!

Efter att sommarens träd slått ut sina sista knoppar och väntar på att fälla sina vackra gula blad efter detta har hänt känner jag mig ganska ledsen och ensam.

Tänker på hur löven lämnar trädet för att falla ner på marken sedan för att försvinna. Jag orkar inte tänka på det mer, jag orkar inte tänka på att allt dör. För när allt dör, dör min vilja till att orka också! Jag vill bara ha liv och kärlek.

För vartenda blad som faller känner jag att jag själv faller. Jag blir tröttare, jag orkar mindre, jag blir negativ och jag blir väldigt oengagerad i saker och ting.

Men...

Det är väl bara att längta till Våren och få nytt liv då!

Jag blir helt galen

Jag har fortfarande så mycket efter mig i skolan och det blir bara mer och mer.

Det kommer som smäll på smäll. När såren är läkta kommer ett nytt. Jag orkar snart inte längre. Det är ett halvår kvar i skolan och jag är nästan redo att ge upp.

Jag har haft det bra ett bra tag, det var helt okej i början och jag saknade faktiskt skolan lite. Men depression på depression smyger sig på mig varje dag. Först märker jag det knappt men sen blir det bara mer och mer. Ju mer tankar och känslor jag samlar på mig, ju mer svider det! Jag har själv svårt för att förstå varför det är så.

Jag har gått på alla möten jag ska, jag har klarat mig igenom dessa och dem har sett en förändring men kan det vara skalet som bara helas medans resten av kroppen har hoppat av och gett upp?

Jag tror att jag klarar detta jag tänker bara för mycket, så måste det ju bara vara! Jo så är det.

Har kommit efter en del i skolan redan, det känns inte okej!

Har idrotten som jag missat från ettan och tvån som jag måste ta igen nu i år. Men hur lätt är det när jag har andra viktiga lektioner som krockar med dem jag måste ha grundbetyg i? Det känns så jävla värdelöst att det inte kan läggas upp någon annan plan. Sen är det en massa småarbeten på det. Jag vill gärna göra dem när jag kommer hem men det är när jag kommer hem som hela huvudet börjar snurra och mina ben viker sig. Jag orkar faktiskt inte vara perfekt.

Hur jävla mycket jag än önskar att jag kunde vara som alla andra, hur jävla mycket jag än önskar att jag skulle klara detta så gör jag det inte. Jag är även rätt irriterad på en lärare till mig som gör allt för att jag inte ska klara skolan.

Hade öppet hus i helgen. Jag var där i 2 timmar mellan 9-11. När jag sedan går in för att kolla på datorn om min närvaro har han skrivit att jag misslyckats och stack vid 11. Ska man inte få gå när ens lillebror fyller 15 år och att man har andra jävla tider att passa på helgerna? Tänk lite om du läser detta, du ska bara vara glad att jag ens kommer för jag tror fan inte du har nån jävla aning om hur jobbigt jag har det redan. Och det tror jag inte bara gäller mig utan fler elever!!!

Jaja nog med det, imorgon har vi samma lärare och ska jobba på Serveramässan, det kommer nog förövrigt att bli trevligt och så ska vi guieda folk från europa nästa måndag. Det kommer också att bli intressant även om jag kommer låta som en kråka med det engelska uttal jag har.

Dags att sova Puss!

Blir det Student, Bal eller Mallorca?

Just nu snurrar alla mina tankar kring studenten.

Som jag sagt i tidigare inlägg har jag en del efter mig i skolan men jag är lycklig över att jag går på den skolan jag går på, detta inlägget ägnar jag åt att tacka lärarna och rektorn.

Tiden efter misshandeln var en sjukt jobbig tid för mig, inte nog med att pappa endast bodde 50 meter från skolan utan att jag kom efter sjukt mycket. Det tog enormt långt tid för mig att ta mig tillbaka till skolan. För det första vågade jag inte gå i närheten av det jag en gång kallade mitt hem. Det fanns en rädsla för allt i närheten, men speciellt fanns rädslan för att se min far. Inte bara igenom fönster eller på gatan utanför utan tanken på att han kanske skulle känna igen mig. Jag bytte stil och utseende omedelbart.

Det var bara att vänta in, vänta på att någonting bra skulle hända. Kanske skulle jag någon dag få mod i mig och våga att ta mig ut på gatorna, kanske någon dag våga gå förbi den plats där hela scenen utspelades. Men viktigast av allt, en dag våga ta mig tillbaka till skolan utan tanken på att min pappa skulle komma dit och försöka övertala mig att komma hem, kanske skulle han komma dit berusad eller drogad. Det fanns sjukt mycket rädslor inom mig men ändå tog modet över.

Igenom alla dagar, veckor, månader och år av smärta har jag försökt att dölja det på många olika sätt. Genom att klä mig modernt och fräsht för att inte se ut som en förstörd person då mina tankar ofta låg på att jag ville vara som alla andra. Jag skämtade ofta bort allvarliga saker vilket jag gör än idag.

Det är egentligen hemskt att människor kan stänga in sig så mycket i sig själva och lådsas att dem mår bra medans den lilla svaga människan som sitter inuti skriker efter hjälp och vädjar om att få komma ut och få frisk luft, vädjar om att bara få andas ut. Men vi bara kväver och kväver tills den yttre delen av oss glömmer vad som finns inom oss.

Jag talade ofta om mig själv som en tredje person, och när jag säger mig själv menar jag den lilla ensamma och utsatta flickan.

Det är svårt för mig själv att inte börja gråta när jag skriver detta, min tanke ligger mycket på andra som haft det precis som jag och ännu värre. Detta kan vara en världslig sak jämfört med så mycket annat. Jag har kämpat mig igenom detta i snart 2 år och då menar jag ordentligt med möten och behandlingar, möten och behandlingar som egentligen inte gett mig ett skit. För det lättaste sättet att klara någonting enligt mig är att prata, skriva, tänka och gråta ut! Genom att bara rensa sig själv på sitt eget sätt. Inte genom att gå till nån psykolog eller på någon behandling. Varje individ fungerar på olika sätt så varför ge dem samma behandling. Det är någonting med dagens samhälle jag inte klarar av riktigt.

Mitt sätt att komma ut var genom att prata, jag pratade främst med min lärare och kära mentor Sofia. Hade inte Sofia funnits där för mig och hjälpt mig. Det är hon som fått mig att klara skolan, det är inte jag som klarat det utan med hennes pushande, hennes tjat och planer på hur jag ska få allt klart. Det är på det viset jag klarat det. Hon har varit en riktig ängel och fortfarande efter 2 års hårt arbete är hon där för mig, hon hjälper mig fortfarande. Hon pratar med mig som ingen annan. Hon är verkligen en lärare som bryr sig, en lärare som är som en mamma. En underbar person i mina ögon och jag skulle inte kunna tacka henne tillräckligt, det finns inga tack i världen som räcker till för vad hon gjort för mig!

Och Mats vår kära rektor, inte ser man mycket av dig. Men jag är så glad över att du förstår min situation och för att du förstår hur svårt jag har det och jag är glad att du är stolt över mig för ibland behöver jag någon som uppskattar det jag gör. Som när jag kom in till dig precis innan sommarlovet och sa att jag gjort klart en del arbeten och du sa att du va stolt över mig. När jag gick ut skén jag som en sol. Tack Mats du är en sjukt fin och godhjärtad rektor, vi tycker om dig!