Så fort hösten blåser förbi känns allt alltid lite sämre än vanligtvis. Jag uppskattar liksom ingenting på samma sätt som jag gör när solen och sommaren är här.
På sommaren kan man springa runt i lätta kläder dygnet runt, det blir liksom varken för kallt eller för varmt utan oftast svalkande. Jag saknar sommaren, jag saknar alla sena kvällar man var ute för att träffa vänner. Kanske bara för att prata och ha det riktigt mysigt, men också för att ha vilda och galna fester... Man vaknade till solen och värmen. Allting blev så mycket mer färgglatt och man var ofta mer glad! Eller iallafall jag!
Efter att sommarens träd slått ut sina sista knoppar och väntar på att fälla sina vackra gula blad efter detta har hänt känner jag mig ganska ledsen och ensam.
Tänker på hur löven lämnar trädet för att falla ner på marken sedan för att försvinna. Jag orkar inte tänka på det mer, jag orkar inte tänka på att allt dör. För när allt dör, dör min vilja till att orka också! Jag vill bara ha liv och kärlek.
För vartenda blad som faller känner jag att jag själv faller. Jag blir tröttare, jag orkar mindre, jag blir negativ och jag blir väldigt oengagerad i saker och ting.
Men...
Det är väl bara att längta till Våren och få nytt liv då!
2 kommentarer:
Ingenting dör.
Det är ett kretslopp, Löven faller så att trädet och maskarna får leva.
Titta på Rhododenderon som inte fäller sina löv utan i stället rullar ihop dem i väntan på mer sol. Man kan säga att träden gör som björnen, de går i ide på vintern.
När snön kommer blir det vackert, men fram till och efter snön får man tänka på våren och värmen.
=)
Ja det är kanske så man får tänka, men nu när hösten är här i år igen så känner jag precis samma sak som förra året. Att jag blir lite svagare än vanligt!
Skicka en kommentar