Blir det Student, Bal eller Mallorca?

Just nu snurrar alla mina tankar kring studenten.

Som jag sagt i tidigare inlägg har jag en del efter mig i skolan men jag är lycklig över att jag går på den skolan jag går på, detta inlägget ägnar jag åt att tacka lärarna och rektorn.

Tiden efter misshandeln var en sjukt jobbig tid för mig, inte nog med att pappa endast bodde 50 meter från skolan utan att jag kom efter sjukt mycket. Det tog enormt långt tid för mig att ta mig tillbaka till skolan. För det första vågade jag inte gå i närheten av det jag en gång kallade mitt hem. Det fanns en rädsla för allt i närheten, men speciellt fanns rädslan för att se min far. Inte bara igenom fönster eller på gatan utanför utan tanken på att han kanske skulle känna igen mig. Jag bytte stil och utseende omedelbart.

Det var bara att vänta in, vänta på att någonting bra skulle hända. Kanske skulle jag någon dag få mod i mig och våga att ta mig ut på gatorna, kanske någon dag våga gå förbi den plats där hela scenen utspelades. Men viktigast av allt, en dag våga ta mig tillbaka till skolan utan tanken på att min pappa skulle komma dit och försöka övertala mig att komma hem, kanske skulle han komma dit berusad eller drogad. Det fanns sjukt mycket rädslor inom mig men ändå tog modet över.

Igenom alla dagar, veckor, månader och år av smärta har jag försökt att dölja det på många olika sätt. Genom att klä mig modernt och fräsht för att inte se ut som en förstörd person då mina tankar ofta låg på att jag ville vara som alla andra. Jag skämtade ofta bort allvarliga saker vilket jag gör än idag.

Det är egentligen hemskt att människor kan stänga in sig så mycket i sig själva och lådsas att dem mår bra medans den lilla svaga människan som sitter inuti skriker efter hjälp och vädjar om att få komma ut och få frisk luft, vädjar om att bara få andas ut. Men vi bara kväver och kväver tills den yttre delen av oss glömmer vad som finns inom oss.

Jag talade ofta om mig själv som en tredje person, och när jag säger mig själv menar jag den lilla ensamma och utsatta flickan.

Det är svårt för mig själv att inte börja gråta när jag skriver detta, min tanke ligger mycket på andra som haft det precis som jag och ännu värre. Detta kan vara en världslig sak jämfört med så mycket annat. Jag har kämpat mig igenom detta i snart 2 år och då menar jag ordentligt med möten och behandlingar, möten och behandlingar som egentligen inte gett mig ett skit. För det lättaste sättet att klara någonting enligt mig är att prata, skriva, tänka och gråta ut! Genom att bara rensa sig själv på sitt eget sätt. Inte genom att gå till nån psykolog eller på någon behandling. Varje individ fungerar på olika sätt så varför ge dem samma behandling. Det är någonting med dagens samhälle jag inte klarar av riktigt.

Mitt sätt att komma ut var genom att prata, jag pratade främst med min lärare och kära mentor Sofia. Hade inte Sofia funnits där för mig och hjälpt mig. Det är hon som fått mig att klara skolan, det är inte jag som klarat det utan med hennes pushande, hennes tjat och planer på hur jag ska få allt klart. Det är på det viset jag klarat det. Hon har varit en riktig ängel och fortfarande efter 2 års hårt arbete är hon där för mig, hon hjälper mig fortfarande. Hon pratar med mig som ingen annan. Hon är verkligen en lärare som bryr sig, en lärare som är som en mamma. En underbar person i mina ögon och jag skulle inte kunna tacka henne tillräckligt, det finns inga tack i världen som räcker till för vad hon gjort för mig!

Och Mats vår kära rektor, inte ser man mycket av dig. Men jag är så glad över att du förstår min situation och för att du förstår hur svårt jag har det och jag är glad att du är stolt över mig för ibland behöver jag någon som uppskattar det jag gör. Som när jag kom in till dig precis innan sommarlovet och sa att jag gjort klart en del arbeten och du sa att du va stolt över mig. När jag gick ut skén jag som en sol. Tack Mats du är en sjukt fin och godhjärtad rektor, vi tycker om dig!